Föreläsarabstrakts

Beata Molin, Högskoleadjunkt, med.dr. leg. farmaceut, barnmorska, Röda Korsets Högskola

After childbirth, women are at risk of developing chronic pain from pain or injuries that they experience during pregnancy or labour. Knowledge about pain persisting after childbirth is limited, thus, the aim of this thesis was to evaluate how many women develop chronic pain related to pregnancy or labour and describe the characteristics of pain. Further aims were to investigate the impact of pain on women’s daily lives as well as their experiences of information and support from healthcare. Data were obtained through two questionnaires from 1,171 women as well as 20 interviews with women who reported chronic pain related to childbirth.

Eight months after giving birth, one in six women report chronic pain related to pregnancy or labour and one in five experience dyspareunia. Approximately 80% of the women rate their worst pain as moderate or severe and more than 40% experience pain constantly or daily. The pain severely reduces women´s ability to perform physical and social activities, negatively impacts psychological well-being and self-image, as well as their roles as partners and mothers. Although pain and its consequences have a profound negative impact on several aspects of women’s lives, they do not receive adequate information or support from healthcare. In consequence, women do not know when and where to seek help and half of them do not consult healthcare professionals. When women turn to healthcare, their pain is often not identified, assessed, or treated but instead ignored or trivialized. In consequence, the pain is often not identified, managed, or resolved. The women feel abandoned by maternal care after childbirth and forced to manage their condition on their own. There is an overall desire among women for information as well as for a well-defined and well-functioning chain of care with better accessibility and scope. Furthermore, they express a need for greater knowledge and competence among healthcare professionals about pain and its management.

The results suggest a review of the content and quality of current healthcare services for women after childbirth concerning pain management. Assessment of, and counselling on, pain should be included as standard during postpartum check-up visits in order to monitor the potential development of chronic pain and to ensure that the women receive the care they need. There is a need for well-functioning healthcare structures that enable the management of pain persisting after pregnancy or labor, to which women can turn or be referred to when they need help with their pain-related problems. As there are indications of lack of knowledge among healthcare professionals, there is also a need to investigate possible knowledge gaps regarding educational programs, continuing education as well as knowledge support, in the form of guidelines and recommendations at national level. This can be an important step toward better recovery after childbirth, reducing suffering, as well as preventing potential long-term health problems in a relatively young population.

Fabian Larrosa Pardo, ST-läkare, Intensiv och Perioperativ Vård Lund, Skånes universitetssjukhus 

Den här avhandlingen är baserad på registerdata från sjukvårdsbesök i Region Skåne samlade i Region Skånes vårddatabaser (RSVD) som är väldigt ovanlig i ett globalt perspektiv i och med att det samlar data från alla sorters vårdbesök som sker i Region Skåne, oavsett vårdgivare. Det tillsammans med möjlighet att länka ihop med andra nationella register gav en unik möjlighet att studera viktiga hypoteser och samband på befolkningsnivå. I de fyra delstudierna som avhandlingen innehåller visade jag och mina medförfattare:

• Att reumatoid artrit, endometrios och inflammatorisk tarmsjukdom alla ökar risken för generaliserad smärta (smärttillstånd där smärtan är spridd i kroppen till exempel fibromyalgi), detta talar för att återkommande smärtsamma skov av skilda orsaker kan öka risken för generaliserad smärta. Sannolikt sker detta via så kallad sensitisering där kroppens smärtsignalering blir känsligare än normalt. Att identifiera och behandla smärta bättre hos de med kroniska sjukdomar skulle möjligtvis kunna minska risken för senare generaliserad smärta.
• Att det finns ett tvåvägssamband mellan smärta och psykisk sjukdom där det ena tillståndet ökar risken för det andra och vice versa, en teori som funnits länge men som här visas stämma i befolkningen. Det tyder på att det är viktigt att, när man behandlar patienter med det ena tillståndet vara uppmärksam på, fråga om, och vid behov behandla även det andra tillståndet
• Att akut skada i form av handledsfraktur kan vara en inkörsport för långvarig opiatanvändning (användning i mer än tre månader) särskilt hos de som tidigare använt opiater och de med psykisk sjukdom. Ett viktigt fynd är att tidigare regelbundet bruk av opiater som sedan upphört ökar risken för långvarig opiatanvändning rejält flera år efter att det senaste bruket upphörde.
• Att medan vårdsökande för smärta har minskat hos tonåringar och unga vuxna så finns det en hög och ökande andel av den unga befolkningen med psykiska sjukdomar och besvär framför allt hos flickor och kvinnor. Användning av läkemedel för psykiska sjukdomar och besvär har ökat de senaste åren och de med samtidiga psykiska sjukdom och smärta hade högre läkemedelsanvändning generellt. Våra resultat visar på vikten av att lägga extra fokus på psykisk hälsa hos ungdomar, med eller utan samtidig smärta, för att undvika negativ påverkan på individerna och samhället i stort.

Anke Samulowitz, Leg. Psykolog, med.dr., regiontvecklare vid Kunskapscentrum för jämlik vård, Västra Götalandsregionen

Genusnormer, stereotypa föreställningar om hur kvinnor och män är eller borde vara kan påverka hur individen upplever och hanterar sin smärta, och kan påverka hur hälso- och sjukvårdspersonal bemöter kvinnor och män med smärta. Det kan i sin tur leda till genusbias, medicinskt omotiverade skillnader i behandlingen av kvinnor och män. Denna föreläsning handlar om genusnormer, normbrott och motsägelsefulla normer, hur kvinnor och män med långvarig smärta framställs i vetenskapliga artiklar och vilka konsekvenser det kan få.

Biologiska, psykologiska och sociala faktorer, där genusnormer ingår, påverkar uppkomsten av långvarig smärta, utfallet av behandlingen och vilka konsekvenser smärtan får för den enskilda individen. Genusnormer påverkar också psykosociala resurser så som self-efficacy, socialt stöd och acceptans. Genom enkla tips, metoder och verktyg kan vi få syn på genusnormer, bli medveten om och våga ifrågasätta våra egna antaganden. Genom att inkludera ett genusperspektiv i den kliniska vardagen och i smärtforskningen kan vi bidra till en jämlik och personcentrerad vård.

Sofia Bergbom, Fil.dr., Centrum för Hälso- och Medicinsk Psykologi, Örebro Universitet & Karin Löfstrand, Leg. psykolog, specialist i psykologisk behandling, Psykiatripartners i Östergötland

När en ny behandlingsintervention har utvecklats och utvärderats i vetenskapliga sammanhang önskar forskarna vanligtvis att interventionen sprids till kliniska sammanhang. Implementeringen av nya interventioner kommer med vissa utmaningar och svårigheter. Den här presentationen berör implementeringen av en ny intervention för samsjuklig smärta och psykisk ohälsa. Presentationen syftar till att sammanfatta hur terapeuter från primärvård och specialistvård upplevde implementeringen, vad som fungerade bra och mindre bra. I studien som presentationen berör deltog nio psykologer som samtliga använt interventionen med patienter inom de verksamheter där de arbetade. De lyfte faktorer såsom hur anpassningsbar interventionen var, prioritering av patienters behov, chefens engagemang i implementeringen, samarbete över professionsgränser, och deras eget engagemang. Sammanfattningsvis tycks det ha avgörande betydelse att vissa nyckelpersoner, däribland terapeuterna själva, har ett tydligt mandat inom sin organisation för att implementera nya interventioner.

Birgitta Häggman Henriksson, Professor, Orofacial smärta och käkfunktion, Malmö Universitet

Orofacial smärta är ett av de vanligast förekommande långvariga smärttillstånden i befolkningen med stor påverkan på livskvalitet. Den vanligaste orsaken till akut orofacial smärta är tandrelaterad, medan långvarig orofacial smärta oftast är muskuloskeletal smärta som involverar käkmuskulatur och käkled, även om mer ovanliga neuropatiska smärtor också kan förekomma.

Lättanvända och tillförlitliga metoder för screening och diagnostik av långvarig orofacial smärta rekommenderas nu av Socialstyrelsen och har även fått internationell utbredning. Dessa metoder kan användas både inom tandvård och sjukvård, och finns framtagna både för barn, ungdomar och vuxna. Kunskap om detta kan för alla yrkesgrupper utgöra ett lättanvänt beslutsstöd, bidra till förbättrat samarbete mellan tandvård och sjukvård och därmed bidra både till förbättrat omhändertagande av enskilda patienter och till mer kostnadseffektiv tand- och sjukvård.

Malin Ernberg, Professor, Orofacial smärta och käkfunktion, Karolinska Institutet

Orofacial smärta drabbar ca 10 % av befolkningen med temporomandibulär dysfunktion (TMD) som det vanligaste tillståndet. En biopsykosocial förklaringsmodell är använd för att förklara dess etiologi, vilket alltså innebär att den är multifaktoriell där både biologiska, emotionella och sociala faktorer medverkar. Komorbiditet innebär att flera olika tillstånd förekommer samtidigt oavsett om de har någon kausal relation. Föreläsningen belyser aktuell kunskap om kunskap om samsjukligheter vid TMD, med fokus på deras förekomst och roll för symtomutveckling. Den kommer också att ta upp kunskap om några möjliga delade mekanismer som kan förklara deras samband.